Alla

Vem bestämmer vad du vet? (Eller Äpplen och Ipred)

Läser idag med bestörtning på DN om hur EU vill begränsa internet.

Det som återigen slår mig i efterföljande debatt är – Varför verkar ingen vilja separera frågorna?
Det ena handlar om upphovsrätt. Naturligtvis ska upphovsmännen ha betalt,
en del affärsmodeller måste sannolikt uppgraderas och förändras, men lön ska de ha för mödan.
Där borde den debatten sluta och lösningarna börja.

Det andra handrar om demokrati.
Och det är det här som är mest upprörande.
Att varken journalister eller andra mediapersonligheter använder sina plattformar för att skydda vår yttrandefrihet.

Vår rätt att uttrycka våra åsikter.
Internet är ett av mänsklighetens underverk. Det är minst lika stort som telefonen, radio och tv.
Det möjliggör för oss att kommunicera med varandra över gränser, kulturer och nationaliteter.
Att vi nu låter företag ledsaga våra folkvalda in i att begränsa oss är oerhört.
Vi ger någon vi inte valt rätten att s.a.s rota igenom våra hem,
stryka saker i våra dagböcker och bestämma vem vi ska tala med.

Det är inte upp till Viacom, Volvo, eller annat godtyckligt företag att bestämma hur vi ska uttrycka oss över internet.
Det är faktiskt det det hela handlar om.

Att större delen av media fortfarande duckar för demokratifrågan och fastnar i ”det här är en torrent”,
”det är som att stjäla” eller ”allt borde vara gratis för alla” gör att många kommer att missa den stora frågan.
De äldre generationerna tycker naturligtvis att det är hemskt med stöld och voila -nu vet de var de står.
Många yngre tänker ”rör inte min musik” och där satt deras åsikt cementerad.
Båda sidorna ( i den andra debatten, den om upphovsrätten) kommer följaktligen tycka och kanske
t om rösta utifrån det utan att märka att de missar det övergripande perspektivet.

Vem bestämmer vad du låter andra veta?
Vem bestämmer vad du vet?

Spilld mjölk

Jag läser i Edge att spelet Spore laddats ner inte mindre än 1.700.000 gånger.
Det är mer än dubbelt så mycket som Crysis och Fallout 3 tillsammans.
Jag antar att det betyder att kriget mot piratkopieringen går sådär.

Och det kan man tycka vad man vill om.
Vad det däremot är oavsett vad man tycker, är en missad möjlighet.

En med största sannolikhet installerad användargrupp på 1.7 miljoner är ju en utmärkt annonseringsmöjlighet. Jo jag vet, ingame annonsering har inte riktigt tagit fart, men som kompensation för uteblivna intäkter kunde man väl göra sämre ifrån sig?

Nej det är inte en ny affärsmodell, men det är ett sätt att kompensera sig.
1.7 miljoner gånger 0 kronor blir ju aldrig något att ha (annat än reklam för nästa spel som de flesta av den här gruppen säkert laddar ner ändå)
1.7 miljoner gånger 1 krona, 50 cent eller vad du vill är iallafall pengar.

Om man sedan börjar tänka sig någon form av push, lite som banners eller liknande, så börjar det genast se bättre ut. Då kan man sälja exponeringar. Paket med flera spel.

Jag kan inte tänka mig att de som sitter och crackar spel skulle orka krångla bort ett par banners om de inte blir oerhört påträngande. De vill oftast bara få ut spelet så fort som möjligt (det är ju en slags tävling mellan olika grupper som pågår där).
Det viktiga är att det går att spela.
Så säg att en registrerad spelare, med skivan i datorn, nyckeln på plats eller vad man nu vill, slipper banners. Alla andra åker på banners. Eller filmer. Eller jinglar. I startmenyn, lobbyn osv.
Allt som inte är ingame. För då tror jag att folk bara blir förbenade (och då tänker jag på de betalande kunderna)

Nu är ju för övrigt Avalanche och Dice, på väg ut med gratisspel av helt olika slag, och det är väl ett tecken på att en del börjar fatta galoppen.
Men som vanligt när det gäller piratkopiering så stirrar sig nog de flesta blinda på allt de förlorar istället för att se till att de inte slutar helt tomhänta.

whats not to love?

Alltså, jag har alltid varit (hälsosamt?) skeptisk till bitpop.
Bitpop utan r alltså (inte britpop med engelska smala unga män)
Gjort på gamla spelmaskiner och laptopar av glada japaner som hämtade ur en gammal mazdareklam. Brus, blitter och referenser till obskyra megadrivespel som ingen utanför japan hört talas om.

Tills jag hittar YMCK.
Det här är faktiskt bara för gulligt, karamelligt och trivsamt för att jag ska kunna göra annat än kapitulera. Om man gör en snabb sökning på youtube, så ser man lika söta animerade dataspelsvideos till alla låtar.

Det är värt ett försök, men ta av de kritiska popglasögonen är ni snälla för det här är något helt annat än Glasvegas.

Nu är jag representerad på iStockphoto!

IStockphoto är världens största leverantör av royaltyfria foton och illustrationer, och nu finns även jag representerad där.

Det är än så länge något av ett test, jag doppar tårna i vattnet så att säga. Men kom gärna med glada tillrop ändå!
Köp en bild kanske?

Kika in

Avgrundens rand

För Lind & Co, är faktiskt för fler danska författare,
nämligen Christian Dorph och Simon Pasternak

Kongen der sendte paven en fugl

Ännu ett omslag för mina danska vänner på Rosinante.
Omslaget skulle andas spänning och kanske blinka en del till sin svenska kusin.
Naturligtvis är det svårt att hitta bilder på riddare så det slutade med att jag gjorde den själv!

We’re all different!

Av någon anledning återkommer jag ständigt till det här klippet.
Det applicerar sig gärna på allt möjligt nämligen.

Bokomslag i deckargenren till exempel.
Låt oss se nu, mörka hus, tonade himmel. Dramatisk typografi.
Jo, det är en deckare.
Nej, det sticker inte ut.
Det gjorde naturligtvis det från början.
Innan marknaden märkte att det fungerade och svämmade över.

Visst finns det poänger i att man ska förstå till vilken kategori en produkt hör,
men man måste ändå skilja ut sig från mängden.

Det gäller såklart inte bara bokomslag.
När såg du senast en bil som såg egen ut? Som om den hade ett eget uttryck, stod för något annat än samma powerwords som alla andra?

Jo, man kan nog hävda att en ny Jaguar xf ser annorlunda ut än en BMW 535.
Men inte om du frågar min mormor.
Inte om du frågar någon som inte direkt bryr sig.
Som inte redan är ett fan.

Och då har man ju misslyckats.
För att bara sälja till sin redan befintliga fanbase innebär att man förr eller senare kommer att tappa dem. Man måste hela tiden ha ett inflöde av nya glada köpare. Som identifierar något i din, bil, dator, parfym, cykel, bok som de har (eller vill ha) i sig själva.

Det kan tyckas ganska självklart, men den senaste tiden tycks allt fler säga motsatsen:
”Yes, we’re all different”